Dödssynden - To Kill a Mockingbird

Harper Lees Pulitzerprisbelönade bok
Dödssynden utgiven år 1960

Vi befinner oss i amerikanska södern. Det är sommarlov och berättarjaget Scout är fortfarande en könlös person som slåss och leker med sin bror Jem. Halva boken handlar om hur Scout, Jem och den tillfällige sommargästande Dill smyger för att få en skymt av den mytomtalade och fruktade mannen Boo som lever i grannhuset men som de aldrig sett. Parallellt får vi en kärleksfull tecknad bild av deras pappa Atticus, advokaten. Mamman är död och deras hembiträde Calpurnia tar en aktivt stor del i deras uppfostran. Då och då är barnen inne hos grannen miss Maudi som bjuder på kakor i sin prunkande trädgård. På ytan en idyll, men en såpbubbla som hinner spricka flera gånger innan boken är slut.

Scouts första dag i skolan då en utsocknes lärare inte förstår de oskrivna reglerna är en av höjdpunkterna i min läsning av boken. En annan är vid en tebjudning där Scout med hjälp av sin faster ska lära sig vad som förväntas av en flicka.
Huvuddelen av boken utspelar sig i rättssalen där Atticus ska försvara en svart man som anklagas för våldtäkt på en vit kvinna. På läktaren sitter Scout och hennes bror och återberättar ordagrant vad som sägs i rättssalen. Hatet växer i småstaden, trycket på Atticus är allt hårdare och hoppet att rättegången ska bli rättvis är litet.

Dödsynden, i original to Kill a Mockingbird, är för många amerikaner obligatorisk läsning i skolan. Jag kan tänka mig att den fungerar på samma sätt som Ondskan för att få igång diskussioner i klassrummen om viktiga etiska frågor. Översättningen av originalet till svenska, gjord 1960, har alltför många uppenbara felöversättningar för att göra detta till en litterär läsupplevelse. "Hans korta ton gjorde mig stucken".

Sammanfattande bedömning på en skala från 1-10:

Intrig: 7
Språk: 3 (svensk översättning)

Hur ska det gå för Pinnebergs?

Hans Falladas stora genombrrottsroman från 1932

Hans Falladas skildring av Lämchen och Johannes Pinnebergs liv i 1930-talets Tyskland har fått ny svensk språkdräkt. I vissa fall känns den för ny, men i stort fungerar det. Vi befinner oss i arbetarklassens värld och normer.

Inledningen känns överraskande modern. Ett ungt par är hos läkaren för att få konstaterat att de väntar barn. Något ingen av dem räknat med och något som ekonomin inte heller tillåter. Johannes friar och Lämchen svarar ja och så börjar deras gemensamma liv.

Till att början med går det lätt att dra paralleller med deltagare i vår tids TV-program Lyxfällan. Ungt par som vill leva livet men som kanske inte riktigt har koll på kostnader och livets realiteter. Berättelsen är med andra ord tidlös och aktuell. Att boken utspelar sig i Tyskland under den stora depressionen med den framväxande nazismen framskymtar då och då. Men Falladas fokus på Lämchen och Johannes gör dem så levande och säger än mer om tiden och villkoren för den vanliga människan i en framväxande totalitär stat.

Sammanfattande bedömning av boken på en skala 1-10

Intrigen: 10 (Lysande)
Språket: 7

Född på en söndag

Ögonbindel och en strippande vacker kvinna. Är det 50 nyanser av grått? Nej, romanen om Jarl Engman från barn till vuxen i debutromanen Född på en söndag av PeKå Englund.

Här finns en levande beskriven barndom med extrapappan Sten och hans jobbarkompisar som finns där när Jalles mamma försvinner och hans biologiska pappa sviker. Denna barndom, då, blandas med nutiden som vuxen, nu. Ständigt växlar tiden och greppet känns inte alltid så genomtänkt. Det tycker jag inte heller att bytet av perspektiv är. Barndomsdelen i jagform känns betydligt mer levande än den vuxna där Jalle skildras utifrån. För övrigt kallas han där genomgående för Jarl Engman hela tiden och hans sexuellt intresserade väninna för Hanna Kjöler. Lite svårt att dras in i sängkammarens intimiteter när de hela tiden omtalas med för- och efternamn.

Överhuvudtaget är det svårt att engagera sig. Varumärkesexpert är  ett yrke som få känner till utanför kommunikations- och marknadsföringsfären. Inte blir man så mycket klokare på vad han egentligen gör förutom att han tjänat massor av pengar. Hans kund och flickvän är en mycket vacker och ung operasångerska. Och sedan kommer tillbakablickar från ett missbrukarliv. Lite plötsligt. Utan att vi läsare fattar hur han hamnade där eller kom ur det. Barndomsskildringen är behållningen i boken men resten av boken lämnar mig fullständigt oberörd. Intervjuarna i SVT:s morgonsoffa kategoriserade boken som en chiclitt för män. Jag håller delvis med, men tycker dock den kvinnliga chiclitten vanligtvis är mer medryckande. Här är det alltför många stereotyper och trots 464 sidor till förfogande blir det inte särskilt mycket sagt.

Sammanfattande omdöme på en skala 1-10:

Språk: 4
Intrig: 4

Det röda arvet

Äntligen, en historiker som huvudperson i en deckare. Henrik Berggrens bok Det röda arvet börjar på Stadsarkivet i Stockholm. Men det blir inget Pelikanfall där huvudpersonen genom sitt disciplinerade, metodiska letande hittar fram nya fakta . I stället lämnar vi snabbt arkivens värld för att åka på hemma hos besök hos veteranerna från spanska inbördeskriget. Därifrån bär det iväg till Norge med långa vandringar i fjällterräng utan lämplig klädsel, till Irland och så slutligen till Spanien. Och jag frågar mig allt oftare - varför historiker. Thomas Thorild slåss och älskar klart inspirerad av James Bond och andra professionella actionhjältar.

Själva tråden i boken är jakten på något i det förflutna, ifrån inbördeskriget i Spanien, som får nutidens intressenter att bränna inne dem som misstänks ha upplysningar. Boken utspelar sig i tre olika tidszoner. En som handlar om två frivilliga svenska män som åker till Spanien för att kriga. För att öka autenciteten klipper författaren in citat ur tidningarna från perioden. Vi har actionperioden som utspelar sig i en tid då det fortfarande fanns telefonkiosker - osäkert när. Och sedan en nutidsperiod då huvudpersonen sitter på en terrass och väntar. Det blir rörigt och sönderhackat. Jag hade väntat mig mer om de frivilliga men det hinner aldrig byggas upp någon stämning innan det är dags att flytta över till perioden av letande och action. Sådana här upplägg har gjorts förr men den här gången känns det alldeles för rumphugget och konstruerat.

Personteckningarna är schablonmässiga. Varför inte hitta ett original inne i stadsarkivet? Tänk en rultig äldre person med självdistans o humor där de intellektuellt finner varandra. I stället är det en underskön kvinna från Irland som gör att Thomas Thorild tappar koncepterna redan från början. Jag tror därför inte ens på beskrivningen av henne. Skriver man i jag form och låter jag-et falla pladask för irländsk skönhet tror jag inte man uppehåller sig vid att beskriva hennes svarta dräkt. Det är nog i stället blicken, det vackra ansiktet, de välsvarvade benen eller kroppen som ockuperar tankarna.

Försöket att skriva en historisk deckare, thriller om spanska inbördeskriget är lovvärt. Men det blev inte tillräckligt mycket historia för mig för att det skulle kunna kompensera bokens övriga brister. Henrik Berggren, som själv är historiker, har sin styrka som skribent just som en sådan i arbetena med Palmeboken m m. Hans debut som författare inom thriller/ deckarsegmentet lovar ingen fortsättning.

Sammanfattande bedömning på en skala 1-10:

Intrig: 4

Språk: 5

Att skriva deckare underskattad konst

Många känner sig manade att skriva deckare. Etablerade författare. Debutanter. Skönlitterära författare som byter spår. Men alla är inte kallade.

På en skrivarkurs på Fridhems folkhögskola för några år sedan var en av uppgifterna att skriva första kapitlet i en deckare. Det skulle utspela sig i Svalöv (där ligger skolan) och innehålla en mördad. Kan konstatera att skrivkrampen släppte. Samtliga lämnade dagen efter in var sitt kapitel. Liken var spridda. Platsen varierade men i grunden fanns det något gemensamt. Som om alla skulle fått i uppdrag att berätta en saga: det var en gång... Alla vet hur en deckare kan läggas upp. Ändå kan det bli så fel. Som när en skönlitterär författare flyttade över sitt skönlitterära uttryckssätt ograverat i en deckare. Miljöbeskrivningarna blev sega, polisernas beteende schabloniserade och språket inte tillräckligt rappt och pådrivande. Jag kan tänka mig att det är många som frågar sig hur svårt det kan vara och så sneglar de på de storsäljande författarna. Men det gäller att hitta en bra balans och få fram nya personer. Hur många deckarhjältar lyssnar nu inte på Wagner (kommissarie Morse) eller jazz eller annan musik för att ge personen en personlighet? Hur många ensamma, luggslitna män (typ Wallander) eller hur många jäktade småbarnsföräldrar finns det inte (Annika Bengtsson i Liza Marklunds och Erika i Camilla Läckbergs böcker)?

Så kommer då en ny person in i mitt bokläsande liv. Historikern Thomas Thorild som brukar tillbringa dagarna i Stockholms stadsarkiv. Att han reser till Norge, Irland, Spanien förföljd av personer hjälper inte. Det känns aldrig rafflande. Det blir aldrig en thriller. Personerna blir för grovt tillyxade och intrigen räcker inte till, trots att svenskar i spanska inbördeskriget utgör den parallella bakgrundshistorien. Jag tror att Henrik Berggren som skrivit boken "Det röda arvet" skulle ha kunnat åstadkommit en betydligt mer intressantare bok om han haft möjligheten att utifrån samma dokumentära material fått ge ut en dokumentär.

Frågan är hur många deckare folk tål. Börjar det inte snart bli samma mättnadskänlsa som vi har efter varje års flod av kokböcker. Är det inte dags att få fler Based on a really true story? Och sedan låta de som verkligen kan skriva deckare och thrillers få göra det och erkänna att det faktiskt är en konst.

Visning pågår

Mord i Brommas villaidyll i kombination med mäklarvisningar. Sofie Sarenbrant har i Visning pågår snabbt placerat osss läsare i nutiden. Hennes skildringar av livet som småbarnsförälder, småbarnens inbördes kiv och en graviditet känns ovanligt livfullt. Gatorna och koloniområdet i Bromma känns igen. Brommabon och småbarnsföräldern Sofia Sarenbrant öser på.

Huvudpersonen Emma är polis och tillsammans med kollegan Nyllet utreder hon ett mord i en villa som är till salu. Har mördaren dröjt sig kvar efter mäklarens visning? Emma står i centrum. Hon har just brutit en förlovning och blivit snabbt gravid med nye pojkvännen som är mäklare. Hennes syster är bästa väninna med Cornelia, gift med mordoffret, och kan därmed förse Emma med extra information. Emmas förre pojkvän Hugo är fortfarande kär i Emma och stalkar hennes nye pojkvän Kristoffer. Cornelia påstår att hennes mördade make misshandlat henne. Men är det någon som sett hennes blåmärken? Flera gånger understryks den stora åldersskillnaden mellan henne och den döde. Är hon en golddigger? Mäklarna som har hand om visningen, vad döljer de? Under tiden knakar det också i systern Josefins äktenskap. Ledtrådarna och återvändsgränderna läggs ut mycket tydligt. Säg den läsare som missar vem som är den skyldige. Motivet känns dock lite väl konstruerat och omotiverande för mord.

Personportätten av kvinnorna, särskilt i deras förhållande till barnen, fungerar bra. Men Emmas två män känns som karikatyrer. Hennes f.d., Hugo, är så svartsjuk att han stalkar både Emma och hennes nye pojkvän på ett sätt som förmodligen är nödvändigt för handlingen men som inte desto mindre brister i trovärdighet. Hennes nye pojkvän, Kristoffer, verkar bara vara inställld på sex och undviker talet om att flytta ihop varje gång det kommer upp.

Visning pågår är Sofie Sarenbrants sjätte deckare. För mig är hon en helt ny bekantskap. Det känns inte oväntat att hon i efterorden tackar Camilla Läckberg. Det finns ett släktskap i deras skrivande. Att låta deckaren utspela sig i modern storstad skiljer den från det stora flertalet i deckarfloden. För min del var det faktum att den utspelade sig i mina gamla kvarter som var avgörande för köpet av boken.

Sammantaget på en skala på 1-10:
Intrig: 6
Språk: 4

Hägring 38

Språket finns där liksom skildringarna av ett Helsingfors i gången tid. Men Kjell Westös författarskap har i Hägring 38 tagit en ny vändning. Det kryllande folklivet i hans tidigare romaner är nu reducerat till drygt en handfull personer som står i centrum för en spänningsroman, närmast att likna vid en kammarteateruppsättning. Den som tidigare tyckt det var svårt att komma in i Westös romaner har här inga problem och spänningen håller i sig ända till allra sista sidan.

Året är 1938 och Matilda Wiik arbetar som sekreterare hos advokat Claes Thule. På ett möte som advokaten har med sitt herrumgänge, den s k onsdagklubben, råkar hon höra en röst från förr som hon  aldrig någonsin kan glömma. En röst från de vitas internerneringsläger av dem som de klassat som röda anhängare. Ett läger som innebar svält, död, straffarbete och våldtäkter. Tjugo år har gått, utseendemässigt har de båda förändrats men det är han - Kaptenen - som hon kallar honom. Rösten är densamma. Som läsare vet vi inte vilken av männen det är, vem av advokat Thules umgängesvänner som det är. Nyfikenheten gör att man snabbt läser vidare samtidigt som mer och mer vidrigheter avslöjas.

Parallellt fortgår livet i Helsingfors. Advokat Claes Thule genomgår en skilsmässa och kriget kryper allt närmare. Herrarnas Onsdagsklubb börjar krackelera. Westös porträtt av Thule är fullständigt strålande. I en tid då många författare ofta stannar vid en snabbskiss i sin personteckning har Westö skapat en människa av kött och blod som jag bara känner mer och mer sympati för. Det är en konst att  få liv i vardagsnära situationer, möten och människor. Westö lyckas fullt ut.

Att romanen redan blivit en kommersiell framgång och översatt till ett antal språk tror jag beror på att folk vill veta vem Kaptenen är. Men det som gör att jag mer och mer inser att Westö är på väg att bli en av de riktigt stora författarna är hans förmåga att skildra människor och miljöer med ett språk som förmedlar känslor, dofter, intryck och ett och annat tankeväckande uttryck. Jag är fångad i hans värld på ett sätt som jag inte varit sedan jag slukade Falladas böcker i tonåren.

På en skala 1-10:

Intrig: 7
Språk: 9

Skymningslandet

En ung kvinna drar sig fram på städjobb och timanställningar, ständigt beredd på att mobilen ska ringa om nya timuppdrag. Vi läsare får följa med henne den dagen då hon hittar två bajskorvar i handfatet på hotellet där hon städar. Hon får nog. Då stöter hon ihop med Tessan, hon som drog igång och iväg med henne när de gick på gymnasiet så att betygen flög all världens väg medan de roade sig. Nu har Tessan ett jobb som hembiträde hos en äldre dam i en herrgård. Den unga kvinnan, Martina, får också jobb där och så börjar en beskrivning av en tillvaro som för tankarna till underhållningsromaner från 40-talet.  Det är lättsamt, idylliskt. Marie Hermansson är lysande i sina miljöbeskrivningar. Vi läsare känner också dofterna, ljuden, känslan när romanens personer är ute och promenerar i omgivningarna. Det kommer fler och fler personer till herrgården och romanen drivs framåt mot det som ska ske. 

Skymningslandet är flyhänt skrivet, lätt som sommarvinden. Det skulle ha kunnat bli en svartare roman. Inledningen med en igenkännande men ack så pressande tillvaro för unga och andra som ännu inte är etablerade på arbetsmarknaden indikerade att här finns ambitioner. Det finns några scener som etsar sig fast. Dit hör Martinas besök hos föräldrarna i tron att hennes rum skulle stå där orört och vänta på henne. Det finns också flera miljöbeskrivningar som för oss ut i gränslandet mellan verklighet och sagoland. Personteckningarna är dock inte lika fullödiga. 

Sammanfattningsvis är det en god underhållningsroman. På en skala på 1-10:

Språk: 6

Intrig: 5

Där vi en gång gått

"när jag böjer mig ner kan min hand känna värmen i kullerstenarna längs de gator där du en gång gick"

Citatet återfinns på sidan 345 i Kjell Westös fresk över livet i Helsingfors från 1905-1938. Vi får följa livet i arbetarkvarteren, i överklassens stora villor i stadens utkanter o i exklusiva våningar i stans etablerade kvarter o de människor som befinner sig någonstans i en tillvaro mittemellan. Vi får träffa kommunister och de som stödde Lapporörelsen. Som svensk öppnas en ny dörr till nya och vidgade kunskaper om vårt grannlands historia och inhemska konvulsioner. Framförallt är dock Westös "Där vi en gång gått" en rik berättelse som belönar läsaren med några oförglömligt beskrivna scener - som när Lucie blir fotograferad under fjärilslampan, som när en mycket ung Allu uppvaktar den några år äldre Mandi med en flaska parfym och där det finns en återförening mellan Henriette o Ivar som är så ömsint skildrad att man andlöst läser vidare med en varm, hjärtevärmande känsla av delad lycka. Kjell Westö är en utmärkt miljöskildrare. Vi läsare är också internerade under inbördeskriget eller så sitter vi med vid stambordet på Opris. Jag uppskattade också greppet att använda brevromanens form när flera av huvudpersonerna befinner sig utomlands.

Ändå finns det något som gör att det tar tid att läsa boken. Det går trögt till en början. Det kryllar av människor och parallella handlingar. Men efter hand börjar linjerna klarna. Vissa personer framträder tydligare. Att det redan gjorts film av boken (sänd i SvT sommaren 2014) förvånar inte. De snabba hoppen mellan olika personer och skeenden är ett tidens tecken. Men det är de gånger då Westö vågar dröja kvar vid en händelse och en person som han fångar läsaren och på slutet är det sträckläsning som gäller.

Sammanfattningsvis är Kjell Westös Där vi en gång gått en fascinerande episk roman om det liv som flytt som ändå fortfarande kan förnimmas när vi går på Helsingfors gator.

På en skala 1-10:

Språk: 9
Handling: 7

Egenmäktigt förfarande

Bokrecension: Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek av Lena Andersson

Det var länge sedan jag skrattade högt när jag läste en nutida roman. Skrattet kan inte hejdas och jag kommer på mig själv flera gånger att läsa med ett igenkännande leende. Bara skildringen av den trånsjuka, förälskade Ester som tar extra promenader för att bara "råka" stöta ihop med Hugo Rask kastar mig tillbaka till tonårsförälskelsernas tid. Men här är det en vuxen kvinna som beter sig på detta sätt.  Oväntat, roande och förvånande. Därmed blir det sträckläsning av denna totalt oförutsägbara bok. Hur ska Hugo agera? Kommer Ester inse hur det är?

"Ingen av dem var riktigt intresserade av henne men båda var intresserade av honom". Meningen är bara ett exempel på Lena Anderssons skarpa, analyserande stil som lyfter denna roman till nya höjder.

Lena Anderssons roman om Esters passion för Hugo sägs vara en ny svensk klassiker. Kanske det men det är alltid vanskligt att försöka förutspå vad de som lever om femtio eller hunda år anser vara värt att läsa. För oss som lever i nutiden har denna bok varit det stora samtalsämnet sedan den kom ut. Och bara det är en bedrift i vår hektiska tid.

På en skala på 1-10:

Intrig: 8
Språk: 9

Vådan av att vara Skrake

Så har då även jag fångats in av Kjell Westös beskrivningar av Helsingfors med omgivande förorter.  Vådan av att vara Skrake har ambitionen att vara en släktberättelse om familjen Skrakes män: farfar Bruno, farbror Leo och fadern Werner skildrat ur sonen Wiktors perspektiv. Visst finns där också kvinnor, men de håller sig i bakgrunden och träder fram i berättelsen enbart på grund av sina relationer till romanens män. Det gäller modern Vera och inte minst faster Maggie som är den som ska berätta familjehemligheten för Wiktor.

För mig domineras boken helt av fadern Werner. Jag skrattar gott åt hans tolkning av pop-corn och hans misslyckade körning av en lastbil fullastad med Coca Cola. Visst, man ska inte skratta när andra råkar illa ut, men Westö har medvetet tagit fram det komiska och båda händelserna är så inlevelsefullt skildrade så att även jag befinner mig där i skolköket ute i Helsingfors förort Råberga och på gatan där lastbilsfärden spårar ur. Werners systematiska arbete för att komma över 60 meter med släggan, hans författande av böcker om fiske och hans besatthet av att fiska det som han kallar Silverfisk - jag blir fascinerad. När hela livet gungar och trots att far och den vuxne sonen har problem att knyta an till varandra är det just fisket som förenar.

Vådan av att vara Skrake är en berättelse om en omvänd klassresa där släktens överhuvud Bruno Skrakes förmögenhet försvunnit  och familjen tvingats lämna det burgna livet i Helsingfors för att flytta ut till sommarhuset i förorten Råberga. Werner verkar dock inte vara den som grämer sig, dock framskymtar det då och då i jag personen Wiktors berättelse.

Av titeln skulle man kunna dra slutsatsen att släktskapet, att vara en Skrake, gör att de manliga huvudpersonerna i boken agerar som de gör på grund av en släktgen. Deras "otur" skulle alltså vara ärftlig. Jag ser emellertid inte något tydligt samband i boken mellan arv, orsak och verkan.

Westö har åstadkommit en bred episk berättelse med flera lysande beskrivna scener, främst gäller det Werner och Wiktors uppväxttid. Westö är som bäst när han och hans protagonister befinner sig i ett Helsingfors långt tillbaka i tiden. Jag tycker om Westös episka berättelse och hans ambition att skildra en släkt. Det är god litteratur men det är svårt att behålla läsarnas intresse när texten blir över 400 sidor i pocketupplagan. Det finns flera avsnitt i andra hälften av boken som skulle kunnat utgå utan att tappa bokens röda tråd. Även släktromaner kan må bra av att kondenseras.

Sammanfattande omdöme på en skala 1-10:

Intrig: 6
Språk: 7

På jakt med Kalmars jägarinnor

Kalmar i slutet på 90-talet. Kalmars Jägarinnor - ett tjejgäng som lever efter devisen "Man kan aldrig ha för mycket ögonskugga". Hårt sminkade drar de genom stan i jakten på något. De super, umgås med killar och ser ner på de skötsamma handbollstjejerna. De vandaliserar och begår inbrott, stjäl -  hela tiden med övertygelsen om att ingen skulle misstänka dem. Som läsare får vi följa med. Jag gör det till att börja med motsträvigt:

Jag har problem med bokens perspektiv. Det finns en jag-person men det tar ett tag innan jag fattar att jag-personen heter Eva och ända till sidan 184 innan jag fattar att denna Eva är en sådan där tyst person som bara hänger med. Bara i några enstaka kapitel träder jag-personen fram o tycker till och reflekterar. 

Jag har problem med överanvändandet av bildspråk i inledningen av boken. Det känns ibland lite väl konstruerat. Lite som Mälarpiraterna upphöjt till tio. Det staplas ovanpå och vid sidan av varandra med sådan frenesi att man inte hinner tillgodogöra sig bilden innan det är dags för nästa. Jag fastnar. "Nedlagda Rifa låg bakom höga staket och galler, ogästvänligt flämtande" - hur tänker författaren då undrar jag. Hur kan en fabrik som är nedlagd sedan massor av år fortfarande flämta? Och den vältrande molnhimlen, varför blir det varken regn eller åska? Genom att nämna produktmärken som alla vi som varit med just nu vet vad det är, luktar o känns följer vi lätt med på tidsresan. 

Jag tycker bokens andra hälft är mer intressant. Det finns en avgörande scen i slutet av boken som gör att det bränner till ordentligt. Ska Eva välja att gripa in eller inte? Ett moraliskt dilemma. Förhindra ett brott, hjälpa sin vän eller låta vännen få betala eftersom hon svikit Eva så många gånger? 

Kalmars jägarinnor är en debutroman. Jag tycker det är mycket roligt att för en gångs skull få läsa en roman som utspelar sig i en svensk stad i nutid. Kul att det handlar om ett tjejgäng och att författaren så aktivt försöker måla med språket även om det inte alltid lyckas tilll hundra procent. Däremot är det svårt att lära känna personerna. Jag-personen Eva är för stum för att jag ska engagera mig.

Samlat omdöme på en skala 1-10

Språk: 5 (skrivarkursvarning)

Intrig: 4

Och natten viskade Annabel Lee - Öijersk blandning

Bokrecension: Bruno K.Öijer: Och natten viskade Annabel Lee, 2014

Låt mig deklarera redan nu. Jag är fascinerad av Bruno K. Öijer, hans diktkonst och hans uppläsningar. Kombinationen blir briljant flera gånger till publikens jubel den kvällen hösten 2014 då Bruno K Öijer hade premiär på Södra Teatern. Men hur är det då att själv läsa diktsamlingen? Ibland hör jag ändå ekot av Öijers släpande, rytmiska röst bakom bokstavsraderna. Flera gånger lyfter diktsstroferna ännu högre än på teatern, ibland stannar de kvar på pappret. Det är med andra ord en blandad upplevelse liksom hans spridda teman. Här finns den besjälade staden, med fönster som talar, och naturen i form av träd, löv och grästråd. Här finns järnvägsspåren och hans upplevelser av USA. Och en och annan dikt som kritiserar mänskligt beteende. Samtidigt håller han sig inom gränserna. Dikten "Inget Särskilt Har Hänt" handlar om kung och drottning. Vid uppläsningen föranledde den en häftig inandning hos publiken men avslutningen dämpade - den blir aldrig i närheten av ett majestätsbrott. I dikten "Den vackraste Av Städer" får fönstrena liv:

"...en handfull fönster lyste

jagade av alla svarta släckta..."

I "Dumheten" slår han mot dess snabba spridningsförmåga:

".... och det råder brist på allt i världen

men inte på dom

som villigt särar på pannbenet 

och låter sig våldtas av all skamlös dumhet..."

"Enkla Vanor" är inne på samma tema.  En personlig favorit har blivit "Resväskan" som är ännu starkare  när man själv läser den själv:

"...äntligen kom du iväg

såg dej inte ens om

märkte inte att den du en gång var gråtande sprang efter..."

De episka dikterna som sträcker sig över flera sidor kräver dock en uppläsning av Öijer för att komma till sin rätt. 

Sammanfattande omdöme:

Språk: 9

Innehåll: 6 -från lysande till mindre angelägna blir snittet betydligt lägre än vad vissa dikter förtjänar

Förtvivlade människor - välskrivet och väldesignat

Recension:Förtvivlade människor av Paula Fox, 1970. På svenska utgiven av Natur & Kultur 2014

Omslagsbilden på Förtvivlade människor känns sofistikerad, tankarna går till Kennedys tidsperiod och mycket riktigt är det decennium då boken skrevs. Bokens huvudpersoners tankar och liv är emellertid minst lika aktuella idag. Vi får följa Sophie och Otto Bentwood som köpt en våning i ett chickt område som gränsar direkt mot slummen. I detta välordnade hem kommer varje dag en vildkatt och just denna dag då vi läsare kommer in biter katten Sophie när hon klappar den. Handen svullnar upp och oron för bettet löper genom hela boken. Samma dag har Otto och hans kompanjon, som har ett advokatkontor ihop, beslutat att gå skilda vägar. Trots kattbett o dramatisk jobbförändring ger de sig ändå i väg på ett cocktailparty... 

Början är lovande. Kanske är det vildkatten som gör att jag mer än en gång kommer att tänka på Katt på hett plåttak där makarna också väljer att ge varandra giftiga pikar inför andra. Fruns nattliga utflykt med makens kompanjon ger oss en svag aning om vem Sophie är under ytan. Det finns andra möten, med Sophies väninna och hennes man, med familjen som har i uppdrag att se till Bentwoods lantställe.  Men det stannar vid just möten - trådarna lämnas lösa. Därmed förlorar boken i intresse ju längre man läser. 

Den stora behållningen är språket. Det är en stor njutning att få läsa en så välskriven bok där författaren destillerar språket och får fram ytterst välformulerade, väl genomtänkta meningar. Ett exempel är när Sophie upprymt gett sig iväg med makens kompanjon och nu börjar nyktra till:

"Nu var det som det ansträngda samtalet mellan middagsgäster sent på kvällen när inget mer finns att säga, när allt som återstår är aska i öppna spisen och odiskade tallrikar i diskhon, när kylan sprider sig i rummet och alla återigen känner sig främmande för varandra."  (sid 47).

Bokomslaget till den svenska utgåvan visar ett klart fysiskt avstånd mellan paret. Den engelskspråkiga har en bild där detta par sitter nära varandra och ler mitt bland andra par. Boken öppnar alltså möjligheter till olika tolkningar och diskussioner. Det brukar vara ett tecken på en riktigt bra bok - dock tycker jag inte intrigen är tillräckligt tät.

Samlat omdöme på en skala 1-10

Språk: 9 - ytterst välskriven

Intrig: 5 - stark inledning som lovar mer än vad som sedan sker

Böckerna har bantat

På nattduksbordet ligger en hög av böcker. En liten hög. För något har hänt. Har inte böckerna blivit smalare? Eller har jag inbillat mig? Eller är det bara Knaustgård som laddar om? Mondianos böcker är tunna. Paula Fox kritikerrosade Förtvivlade människor når inte ens upp till 200 sidor. Bruno K Öijers senaste samling kan nästan räknas till häfte i sitt omfång. Kanske håller det amerikanska konceptet för hur en bestseller ska var utformad och uppbyggd på att släppa taget och nu är det i stället de väl avvägda formuleringarna där språkets destillerats till en klargörande pregnans som kommer. Äntligen. En kortare roman kräver kanske mer av såväl författare som läsaren. Allt kanske inte går att rymmas i de nedskrivna meningar utan det kräver att läsaren även kan se vad som står mellan raderna. Men villken mental massage som kan vänta den som läser en volymmässigt smal bok.

Cicero, Churchill o några till har kopplats till ett citat där de ursäktar sig för att de skrivit så långt, de har inte haft tid att skriva kortare. Kanske kommer vi framöver att kräva mer genomarbetade böcker och att få fler tillfällen att få njuta av upplevelsen av att hålla i en vacker, välgjord pappersbok med ett språk av hög klass.

Utanför fönstret faller de regnblandade snöflingorna tungt mot marken och utanför det lilla kapellet packar musikerna in sina instrument i bilarna. Bröllopet är genomfört. Bröllopsgästerna har fotograferat, hurrat och skingrats. Livet går vidare. Ytterligare en dag börja skymma. 

Välkommen

Följ med på en spaning i böckernas värld efter en tid som flytt. Tidsresenären älskar att med böckernas hjälp förflytta sig till platser och människor i annan tid. Det kan vara till Mondianos och Maigrets Paris eller till Fogelströms och Trenters Stockholm. Hur tänkte de? Hur såg det ut? Hur var det att leva då? Vilka böcker om dåtiden kan vara värda att läsa idag oavsett om de har skrivits i år  eller för länge sedan?