Jag har problem med bokens perspektiv. Det finns en jag-person men det tar ett tag innan jag fattar att jag-personen heter Eva och ända till sidan 184 innan jag fattar att denna Eva är en sådan där tyst person som bara hänger med. Bara i några enstaka kapitel träder jag-personen fram o tycker till och reflekterar.
Jag har problem med överanvändandet av bildspråk i inledningen av boken. Det känns ibland lite väl konstruerat. Lite som Mälarpiraterna upphöjt till tio. Det staplas ovanpå och vid sidan av varandra med sådan frenesi att man inte hinner tillgodogöra sig bilden innan det är dags för nästa. Jag fastnar. "Nedlagda Rifa låg bakom höga staket och galler, ogästvänligt flämtande" - hur tänker författaren då undrar jag. Hur kan en fabrik som är nedlagd sedan massor av år fortfarande flämta? Och den vältrande molnhimlen, varför blir det varken regn eller åska? Genom att nämna produktmärken som alla vi som varit med just nu vet vad det är, luktar o känns följer vi lätt med på tidsresan.
Jag tycker bokens andra hälft är mer intressant. Det finns en avgörande scen i slutet av boken som gör att det bränner till ordentligt. Ska Eva välja att gripa in eller inte? Ett moraliskt dilemma. Förhindra ett brott, hjälpa sin vän eller låta vännen få betala eftersom hon svikit Eva så många gånger?
Kalmars jägarinnor är en debutroman. Jag tycker det är mycket roligt att för en gångs skull få läsa en roman som utspelar sig i en svensk stad i nutid. Kul att det handlar om ett tjejgäng och att författaren så aktivt försöker måla med språket även om det inte alltid lyckas tilll hundra procent. Däremot är det svårt att lära känna personerna. Jag-personen Eva är för stum för att jag ska engagera mig.
Samlat omdöme på en skala 1-10
Språk: 5 (skrivarkursvarning)
Intrig: 4
