Så har då även jag fångats in av Kjell Westös beskrivningar av Helsingfors med omgivande förorter. Vådan av att vara Skrake har ambitionen att vara en släktberättelse om familjen Skrakes män: farfar Bruno, farbror Leo och fadern Werner skildrat ur sonen Wiktors perspektiv. Visst finns där också kvinnor, men de håller sig i bakgrunden och träder fram i berättelsen enbart på grund av sina relationer till romanens män. Det gäller modern Vera och inte minst faster Maggie som är den som ska berätta familjehemligheten för Wiktor.
För mig domineras boken helt av fadern Werner. Jag skrattar gott åt hans tolkning av pop-corn och hans misslyckade körning av en lastbil fullastad med Coca Cola. Visst, man ska inte skratta när andra råkar illa ut, men Westö har medvetet tagit fram det komiska och båda händelserna är så inlevelsefullt skildrade så att även jag befinner mig där i skolköket ute i Helsingfors förort Råberga och på gatan där lastbilsfärden spårar ur. Werners systematiska arbete för att komma över 60 meter med släggan, hans författande av böcker om fiske och hans besatthet av att fiska det som han kallar Silverfisk - jag blir fascinerad. När hela livet gungar och trots att far och den vuxne sonen har problem att knyta an till varandra är det just fisket som förenar.
Vådan av att vara Skrake är en berättelse om en omvänd klassresa där släktens överhuvud Bruno Skrakes förmögenhet försvunnit och familjen tvingats lämna det burgna livet i Helsingfors för att flytta ut till sommarhuset i förorten Råberga. Werner verkar dock inte vara den som grämer sig, dock framskymtar det då och då i jag personen Wiktors berättelse.
Av titeln skulle man kunna dra slutsatsen att släktskapet, att vara en Skrake, gör att de manliga huvudpersonerna i boken agerar som de gör på grund av en släktgen. Deras "otur" skulle alltså vara ärftlig. Jag ser emellertid inte något tydligt samband i boken mellan arv, orsak och verkan.
Westö har åstadkommit en bred episk berättelse med flera lysande beskrivna scener, främst gäller det Werner och Wiktors uppväxttid. Westö är som bäst när han och hans protagonister befinner sig i ett Helsingfors långt tillbaka i tiden. Jag tycker om Westös episka berättelse och hans ambition att skildra en släkt. Det är god litteratur men det är svårt att behålla läsarnas intresse när texten blir över 400 sidor i pocketupplagan. Det finns flera avsnitt i andra hälften av boken som skulle kunnat utgå utan att tappa bokens röda tråd. Även släktromaner kan må bra av att kondenseras.
Sammanfattande omdöme på en skala 1-10:
Intrig: 6
Språk: 7
