"när jag böjer mig ner kan min hand känna värmen i kullerstenarna längs de gator där du en gång gick"
Citatet återfinns på sidan 345 i Kjell Westös fresk över livet i Helsingfors från 1905-1938. Vi får följa livet i arbetarkvarteren, i överklassens stora villor i stadens utkanter o i exklusiva våningar i stans etablerade kvarter o de människor som befinner sig någonstans i en tillvaro mittemellan. Vi får träffa kommunister och de som stödde Lapporörelsen. Som svensk öppnas en ny dörr till nya och vidgade kunskaper om vårt grannlands historia och inhemska konvulsioner. Framförallt är dock Westös "Där vi en gång gått" en rik berättelse som belönar läsaren med några oförglömligt beskrivna scener - som när Lucie blir fotograferad under fjärilslampan, som när en mycket ung Allu uppvaktar den några år äldre Mandi med en flaska parfym och där det finns en återförening mellan Henriette o Ivar som är så ömsint skildrad att man andlöst läser vidare med en varm, hjärtevärmande känsla av delad lycka. Kjell Westö är en utmärkt miljöskildrare. Vi läsare är också internerade under inbördeskriget eller så sitter vi med vid stambordet på Opris. Jag uppskattade också greppet att använda brevromanens form när flera av huvudpersonerna befinner sig utomlands.
Ändå finns det något som gör att det tar tid att läsa boken. Det går trögt till en början. Det kryllar av människor och parallella handlingar. Men efter hand börjar linjerna klarna. Vissa personer framträder tydligare. Att det redan gjorts film av boken (sänd i SvT sommaren 2014) förvånar inte. De snabba hoppen mellan olika personer och skeenden är ett tidens tecken. Men det är de gånger då Westö vågar dröja kvar vid en händelse och en person som han fångar läsaren och på slutet är det sträckläsning som gäller.
Sammanfattningsvis är Kjell Westös Där vi en gång gått en fascinerande episk roman om det liv som flytt som ändå fortfarande kan förnimmas när vi går på Helsingfors gator.
På en skala 1-10:
Språk: 9
Handling: 7
