Att skriva deckare underskattad konst

Många känner sig manade att skriva deckare. Etablerade författare. Debutanter. Skönlitterära författare som byter spår. Men alla är inte kallade.

På en skrivarkurs på Fridhems folkhögskola för några år sedan var en av uppgifterna att skriva första kapitlet i en deckare. Det skulle utspela sig i Svalöv (där ligger skolan) och innehålla en mördad. Kan konstatera att skrivkrampen släppte. Samtliga lämnade dagen efter in var sitt kapitel. Liken var spridda. Platsen varierade men i grunden fanns det något gemensamt. Som om alla skulle fått i uppdrag att berätta en saga: det var en gång... Alla vet hur en deckare kan läggas upp. Ändå kan det bli så fel. Som när en skönlitterär författare flyttade över sitt skönlitterära uttryckssätt ograverat i en deckare. Miljöbeskrivningarna blev sega, polisernas beteende schabloniserade och språket inte tillräckligt rappt och pådrivande. Jag kan tänka mig att det är många som frågar sig hur svårt det kan vara och så sneglar de på de storsäljande författarna. Men det gäller att hitta en bra balans och få fram nya personer. Hur många deckarhjältar lyssnar nu inte på Wagner (kommissarie Morse) eller jazz eller annan musik för att ge personen en personlighet? Hur många ensamma, luggslitna män (typ Wallander) eller hur många jäktade småbarnsföräldrar finns det inte (Annika Bengtsson i Liza Marklunds och Erika i Camilla Läckbergs böcker)?

Så kommer då en ny person in i mitt bokläsande liv. Historikern Thomas Thorild som brukar tillbringa dagarna i Stockholms stadsarkiv. Att han reser till Norge, Irland, Spanien förföljd av personer hjälper inte. Det känns aldrig rafflande. Det blir aldrig en thriller. Personerna blir för grovt tillyxade och intrigen räcker inte till, trots att svenskar i spanska inbördeskriget utgör den parallella bakgrundshistorien. Jag tror att Henrik Berggren som skrivit boken "Det röda arvet" skulle ha kunnat åstadkommit en betydligt mer intressantare bok om han haft möjligheten att utifrån samma dokumentära material fått ge ut en dokumentär.

Frågan är hur många deckare folk tål. Börjar det inte snart bli samma mättnadskänlsa som vi har efter varje års flod av kokböcker. Är det inte dags att få fler Based on a really true story? Och sedan låta de som verkligen kan skriva deckare och thrillers få göra det och erkänna att det faktiskt är en konst.

Visning pågår

Mord i Brommas villaidyll i kombination med mäklarvisningar. Sofie Sarenbrant har i Visning pågår snabbt placerat osss läsare i nutiden. Hennes skildringar av livet som småbarnsförälder, småbarnens inbördes kiv och en graviditet känns ovanligt livfullt. Gatorna och koloniområdet i Bromma känns igen. Brommabon och småbarnsföräldern Sofia Sarenbrant öser på.

Huvudpersonen Emma är polis och tillsammans med kollegan Nyllet utreder hon ett mord i en villa som är till salu. Har mördaren dröjt sig kvar efter mäklarens visning? Emma står i centrum. Hon har just brutit en förlovning och blivit snabbt gravid med nye pojkvännen som är mäklare. Hennes syster är bästa väninna med Cornelia, gift med mordoffret, och kan därmed förse Emma med extra information. Emmas förre pojkvän Hugo är fortfarande kär i Emma och stalkar hennes nye pojkvän Kristoffer. Cornelia påstår att hennes mördade make misshandlat henne. Men är det någon som sett hennes blåmärken? Flera gånger understryks den stora åldersskillnaden mellan henne och den döde. Är hon en golddigger? Mäklarna som har hand om visningen, vad döljer de? Under tiden knakar det också i systern Josefins äktenskap. Ledtrådarna och återvändsgränderna läggs ut mycket tydligt. Säg den läsare som missar vem som är den skyldige. Motivet känns dock lite väl konstruerat och omotiverande för mord.

Personportätten av kvinnorna, särskilt i deras förhållande till barnen, fungerar bra. Men Emmas två män känns som karikatyrer. Hennes f.d., Hugo, är så svartsjuk att han stalkar både Emma och hennes nye pojkvän på ett sätt som förmodligen är nödvändigt för handlingen men som inte desto mindre brister i trovärdighet. Hennes nye pojkvän, Kristoffer, verkar bara vara inställld på sex och undviker talet om att flytta ihop varje gång det kommer upp.

Visning pågår är Sofie Sarenbrants sjätte deckare. För mig är hon en helt ny bekantskap. Det känns inte oväntat att hon i efterorden tackar Camilla Läckberg. Det finns ett släktskap i deras skrivande. Att låta deckaren utspela sig i modern storstad skiljer den från det stora flertalet i deckarfloden. För min del var det faktum att den utspelade sig i mina gamla kvarter som var avgörande för köpet av boken.

Sammantaget på en skala på 1-10:
Intrig: 6
Språk: 4

Hägring 38

Språket finns där liksom skildringarna av ett Helsingfors i gången tid. Men Kjell Westös författarskap har i Hägring 38 tagit en ny vändning. Det kryllande folklivet i hans tidigare romaner är nu reducerat till drygt en handfull personer som står i centrum för en spänningsroman, närmast att likna vid en kammarteateruppsättning. Den som tidigare tyckt det var svårt att komma in i Westös romaner har här inga problem och spänningen håller i sig ända till allra sista sidan.

Året är 1938 och Matilda Wiik arbetar som sekreterare hos advokat Claes Thule. På ett möte som advokaten har med sitt herrumgänge, den s k onsdagklubben, råkar hon höra en röst från förr som hon  aldrig någonsin kan glömma. En röst från de vitas internerneringsläger av dem som de klassat som röda anhängare. Ett läger som innebar svält, död, straffarbete och våldtäkter. Tjugo år har gått, utseendemässigt har de båda förändrats men det är han - Kaptenen - som hon kallar honom. Rösten är densamma. Som läsare vet vi inte vilken av männen det är, vem av advokat Thules umgängesvänner som det är. Nyfikenheten gör att man snabbt läser vidare samtidigt som mer och mer vidrigheter avslöjas.

Parallellt fortgår livet i Helsingfors. Advokat Claes Thule genomgår en skilsmässa och kriget kryper allt närmare. Herrarnas Onsdagsklubb börjar krackelera. Westös porträtt av Thule är fullständigt strålande. I en tid då många författare ofta stannar vid en snabbskiss i sin personteckning har Westö skapat en människa av kött och blod som jag bara känner mer och mer sympati för. Det är en konst att  få liv i vardagsnära situationer, möten och människor. Westö lyckas fullt ut.

Att romanen redan blivit en kommersiell framgång och översatt till ett antal språk tror jag beror på att folk vill veta vem Kaptenen är. Men det som gör att jag mer och mer inser att Westö är på väg att bli en av de riktigt stora författarna är hans förmåga att skildra människor och miljöer med ett språk som förmedlar känslor, dofter, intryck och ett och annat tankeväckande uttryck. Jag är fångad i hans värld på ett sätt som jag inte varit sedan jag slukade Falladas böcker i tonåren.

På en skala 1-10:

Intrig: 7
Språk: 9

Skymningslandet

En ung kvinna drar sig fram på städjobb och timanställningar, ständigt beredd på att mobilen ska ringa om nya timuppdrag. Vi läsare får följa med henne den dagen då hon hittar två bajskorvar i handfatet på hotellet där hon städar. Hon får nog. Då stöter hon ihop med Tessan, hon som drog igång och iväg med henne när de gick på gymnasiet så att betygen flög all världens väg medan de roade sig. Nu har Tessan ett jobb som hembiträde hos en äldre dam i en herrgård. Den unga kvinnan, Martina, får också jobb där och så börjar en beskrivning av en tillvaro som för tankarna till underhållningsromaner från 40-talet.  Det är lättsamt, idylliskt. Marie Hermansson är lysande i sina miljöbeskrivningar. Vi läsare känner också dofterna, ljuden, känslan när romanens personer är ute och promenerar i omgivningarna. Det kommer fler och fler personer till herrgården och romanen drivs framåt mot det som ska ske. 

Skymningslandet är flyhänt skrivet, lätt som sommarvinden. Det skulle ha kunnat bli en svartare roman. Inledningen med en igenkännande men ack så pressande tillvaro för unga och andra som ännu inte är etablerade på arbetsmarknaden indikerade att här finns ambitioner. Det finns några scener som etsar sig fast. Dit hör Martinas besök hos föräldrarna i tron att hennes rum skulle stå där orört och vänta på henne. Det finns också flera miljöbeskrivningar som för oss ut i gränslandet mellan verklighet och sagoland. Personteckningarna är dock inte lika fullödiga. 

Sammanfattningsvis är det en god underhållningsroman. På en skala på 1-10:

Språk: 6

Intrig: 5