Där vi en gång gått

"när jag böjer mig ner kan min hand känna värmen i kullerstenarna längs de gator där du en gång gick"

Citatet återfinns på sidan 345 i Kjell Westös fresk över livet i Helsingfors från 1905-1938. Vi får följa livet i arbetarkvarteren, i överklassens stora villor i stadens utkanter o i exklusiva våningar i stans etablerade kvarter o de människor som befinner sig någonstans i en tillvaro mittemellan. Vi får träffa kommunister och de som stödde Lapporörelsen. Som svensk öppnas en ny dörr till nya och vidgade kunskaper om vårt grannlands historia och inhemska konvulsioner. Framförallt är dock Westös "Där vi en gång gått" en rik berättelse som belönar läsaren med några oförglömligt beskrivna scener - som när Lucie blir fotograferad under fjärilslampan, som när en mycket ung Allu uppvaktar den några år äldre Mandi med en flaska parfym och där det finns en återförening mellan Henriette o Ivar som är så ömsint skildrad att man andlöst läser vidare med en varm, hjärtevärmande känsla av delad lycka. Kjell Westö är en utmärkt miljöskildrare. Vi läsare är också internerade under inbördeskriget eller så sitter vi med vid stambordet på Opris. Jag uppskattade också greppet att använda brevromanens form när flera av huvudpersonerna befinner sig utomlands.

Ändå finns det något som gör att det tar tid att läsa boken. Det går trögt till en början. Det kryllar av människor och parallella handlingar. Men efter hand börjar linjerna klarna. Vissa personer framträder tydligare. Att det redan gjorts film av boken (sänd i SvT sommaren 2014) förvånar inte. De snabba hoppen mellan olika personer och skeenden är ett tidens tecken. Men det är de gånger då Westö vågar dröja kvar vid en händelse och en person som han fångar läsaren och på slutet är det sträckläsning som gäller.

Sammanfattningsvis är Kjell Westös Där vi en gång gått en fascinerande episk roman om det liv som flytt som ändå fortfarande kan förnimmas när vi går på Helsingfors gator.

På en skala 1-10:

Språk: 9
Handling: 7

Egenmäktigt förfarande

Bokrecension: Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek av Lena Andersson

Det var länge sedan jag skrattade högt när jag läste en nutida roman. Skrattet kan inte hejdas och jag kommer på mig själv flera gånger att läsa med ett igenkännande leende. Bara skildringen av den trånsjuka, förälskade Ester som tar extra promenader för att bara "råka" stöta ihop med Hugo Rask kastar mig tillbaka till tonårsförälskelsernas tid. Men här är det en vuxen kvinna som beter sig på detta sätt.  Oväntat, roande och förvånande. Därmed blir det sträckläsning av denna totalt oförutsägbara bok. Hur ska Hugo agera? Kommer Ester inse hur det är?

"Ingen av dem var riktigt intresserade av henne men båda var intresserade av honom". Meningen är bara ett exempel på Lena Anderssons skarpa, analyserande stil som lyfter denna roman till nya höjder.

Lena Anderssons roman om Esters passion för Hugo sägs vara en ny svensk klassiker. Kanske det men det är alltid vanskligt att försöka förutspå vad de som lever om femtio eller hunda år anser vara värt att läsa. För oss som lever i nutiden har denna bok varit det stora samtalsämnet sedan den kom ut. Och bara det är en bedrift i vår hektiska tid.

På en skala på 1-10:

Intrig: 8
Språk: 9