Låt mig deklarera redan nu. Jag är fascinerad av Bruno K. Öijer, hans diktkonst och hans uppläsningar. Kombinationen blir briljant flera gånger till publikens jubel den kvällen hösten 2014 då Bruno K Öijer hade premiär på Södra Teatern. Men hur är det då att själv läsa diktsamlingen? Ibland hör jag ändå ekot av Öijers släpande, rytmiska röst bakom bokstavsraderna. Flera gånger lyfter diktsstroferna ännu högre än på teatern, ibland stannar de kvar på pappret. Det är med andra ord en blandad upplevelse liksom hans spridda teman. Här finns den besjälade staden, med fönster som talar, och naturen i form av träd, löv och grästråd. Här finns järnvägsspåren och hans upplevelser av USA. Och en och annan dikt som kritiserar mänskligt beteende. Samtidigt håller han sig inom gränserna. Dikten "Inget Särskilt Har Hänt" handlar om kung och drottning. Vid uppläsningen föranledde den en häftig inandning hos publiken men avslutningen dämpade - den blir aldrig i närheten av ett majestätsbrott. I dikten "Den vackraste Av Städer" får fönstrena liv:
"...en handfull fönster lyste
jagade av alla svarta släckta..."
I "Dumheten" slår han mot dess snabba spridningsförmåga:
".... och det råder brist på allt i världen
men inte på dom
som villigt särar på pannbenet
och låter sig våldtas av all skamlös dumhet..."
"Enkla Vanor" är inne på samma tema. En personlig favorit har blivit "Resväskan" som är ännu starkare när man själv läser den själv:
"...äntligen kom du iväg
såg dej inte ens om
märkte inte att den du en gång var gråtande sprang efter..."
De episka dikterna som sträcker sig över flera sidor kräver dock en uppläsning av Öijer för att komma till sin rätt.
Sammanfattande omdöme:
Språk: 9
Innehåll: 6 -från lysande till mindre angelägna blir snittet betydligt lägre än vad vissa dikter förtjänar
